Kurser jag sökt till hösten:
•Historia A, Södertörns högskola i Stockholm
•Djursjukvårdare, SLU
•Historia 1, Kristianstad
•Historia 1, Lund
•Historia 1, Malmö
Ja....
Kan jag få någon som inte vill äta frukost med mig??
Jag ska nog skaffa en roomie. Fast jag vet inte.
Jag behöver någon som ger mig en spark i röven vid 10-tiden. Som gör att jag skärper mig. Det går liksom inte att sova till 1 och gå runt i pyjamas till 4 om man bor med någon.
Men jag älskar samtidigt att bo själv. Bestämma vad man ska ha till mat, awesome, slippa städa efter andra, dubbel-awesome! Själv bestämma när man ska vara själv, när man ska ha folk hemma.
Dessutom vill jag äta frukost själv.
Så, kan jag få någon som hänger här, ser till att jag går upp och gör saker, men som inte skräpar ner och som inte äter frukost här?
Går det att få en sån roomie?
För som det är nu blir jag bara deppigare och deppigare, mer och mer likgiltig.
Förutom för städningen. Att dammsuga varannan dag, och att det sen håller sig rent, det är fortfarande heaven. Kommer nog allltid va!
Bröllop!
Underbart! Man får nog kalla det mottagning eftersom vigseln var i juni. Eller juli, jag kommer inte riktigt ihåg... Vilket som, mottagning idag!
Klänning inköpt på tradera, of course. Skorna likaså. Lite 20-tals inspirerat smink och hår, fingervågor fixade med plattång i håret och uppsatt i nacken för att få till bobben. Och en måne och en blomma på knäna, gör det är revolt à la 20-tal!
Detta...
...kommer aldrig bli en "dagens outfit"-blogg, men ibland blir man lite extra nöjd och då måste man få visa det! Skor: converse, födelsedagspresent från broder+flickvän Shorts: ärvegods från mor, hon hade dessa när jag var liten... Top: tradera. Glajjor: favoptic!
Grr, spana in huggtänderna!
Filmtips kommer här!
Red Riding Hood
OOOOHH! IIIHH! Jaaaa! Underbar film!
Fröken Rödluvan bor i en by vid en skog, i skogen bor den stora vargen som lite då och då äter boskap. Rödluvan är kär i Peter, som är ögongodis om man gillar den tysta passionerade typen som innerst inne egentligen bara älskar en så himla mycket så de kan inte prata om det utan måste krama en så hårt hårt för att visa det! Mums!
Rödluvan är däremot förlovad med Henry, som är en mycket reko kille som man efter hand hejar mer och mer på. Snälla typen som älskar en så himla mycket så han vill att man blir lycklig oavsett med vem! Ååh!
Jaja, fina pojkar finns det i många filmer. Men här finns ytterligare några ingredienser: spänning! Romantik (obvious)! Ooooooch, en söt liten vovsing! Naaaw...
Vargen är en varulv. Och han har dom sötaste tassarna, ritkiga lejontassar, precis som Mandel. Puss på dom liksom!
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att slutet fick mig att gråta en liten flod!
Och här är min egen lilla varulv!
Och kolla in huggtänderna! Akta er, han är farlig, och den enda han inte biter är mig...
Mammas bebis e sjyyyyk!
Lilla massan...
I måndags vaknade Mandel med hälta och 39,7 i feber. För er som inte vet så mycket om hundar kan jag säga att det är mycket!
Så det blev att ringa ringa ringa till alla veterinärer man känner och försöka få tag i någon. Vet inte om nui märkt det, men det är semestertider... Till slut fick vi tid hos Kristianstad Vet. Klinik.
Stackars Massa var så dålig, han märkte inte ens när han var kissnödig utan blev en liten valp som plötsligt satte sig ner och gjorde en inte så liten pöl. Då har man minsann hög feber.
Väl på kliniken togs 3 rör med blod, som visade på en "jätte infektion" (veterinärens ord!). Bot: 10 dagar antibiotika och 7 dagar med febernedsättande och smärtstillande.
Han har nu fått 3 dagars dos och är tokigt frisk (påstår han)... och jo, tokig är han i alla fall. Sover mycket, men när han är vaken är han precis som vanligt! Skönt det, men han får allt vänta med att börja göra saker, i alla fall tills han inte går på medicinus mer!
Vilket innebär: ingen apporteringskurs på söndag, och ingen tävling på torsdag... Buh!
Så medan Mandel kureras surfar jag runt, och blev av http://bitterheterna.blogspot.se/ tipsad om den här bloggen: http://www.ahandycandy.blogspot.se/ som är JÄTTEROLIG! Blir helt till mig i brallan och vill börja pyssel-dekorera både mig själv och huset!
Nä, nu står Mandel här och tjatar på mig. "Mamma, göra något, göra något göra något NUUU!" Så får jag förklara IGEN att han är sjuk...
Mandel med bandage och feber...
'Cause "why in the world would anybody put chains on me?"
Detta är ett väldigt personligt, lite argt och smått cyniskt inlägg, kombinerat med boktips.
När jag och mor var på Teneriffa i höstas köpte jag med mig Bitterfittan av Maria Sveland. Låg vid poolen och sträckläste, avbröt mig då och då för att dela med mig av visdomarna till mamma.
Idag passade jag på att njuta av solen och dyka ner i samma bok igen.
Mycket möjligt att Maria Sveland inte menat så här alls, men jag vill berätta hur jag känner det när jag läst denna.
Bokens huvudperson är 30-åriga Sara, en kvinna med bra jobb, man som vill leva jämställt och en son. Hon är dödens trött och åker till Teneriffa för en veckas semester. Vart hon än kommer möts hon antingen av "fy vilken dålig mamma du är som lämnar man och barn!" eller "trevligt för dig!".
Hon skäms för att vara gift, eftersom hon inte tror på äktenskapet som så och hatar det som institution. Hon var på väg att skilja sig när barnet var ett halvår efter att ha varit lämnad med honom ensam eftersom mannen "måste jobba". Först när han varit pappaledig i 2 månader och förstod vad det innebar att ta hand om en liten bebis kunde de mötas igen. Men medan han applåderas för att ha tagit ut sin pappa-ledighet får hon skuldkänslor för att hon inte varit hemma mer.
På något vis bekräftar boken det jag misstänkt en längre tid: Vill du vara fri (eller leva jämställt) och lever i en relation får du kämpa så in i helvetet, varje timme varje dag!
Tanken gör mig livrädd, jag vill inte vill inte vill inte! Aldrig nånsin nånsin ska någon bestämma över mig, aldrig nånsin vill jag behöva böja mig för någon annans vilja eller anpassa mig efter någon. Aldrig nånsin vill jag ta hand om disken eftersom jag jobbar kortare dagar, aldrig aldrig städa undan någon annans kaffekoppar, hålla reda på någon annan överhuvudtaget! Jag VILL INTE! Så jag tänker inte!
Jag vägrar bli kär, för kär=tvåsamhet=anpassning. Vägrar! Och jag kan bli helt kallsvettig när jag tänker på att OM jag blir kär, då har jag plötsligt inget val längre.
Har du svårt att förstå hur jag menar? Lyssna på "Easy". Eller läs Bitterfittan, som visserligen har ett lyckligt slut, men tänk då efter hur man får kämpa för att komma dit, inte bara en gång, utan varje dag...
Och jag vill inte det.
När jag och mor var på Teneriffa i höstas köpte jag med mig Bitterfittan av Maria Sveland. Låg vid poolen och sträckläste, avbröt mig då och då för att dela med mig av visdomarna till mamma.
Idag passade jag på att njuta av solen och dyka ner i samma bok igen.
Mycket möjligt att Maria Sveland inte menat så här alls, men jag vill berätta hur jag känner det när jag läst denna.
Bokens huvudperson är 30-åriga Sara, en kvinna med bra jobb, man som vill leva jämställt och en son. Hon är dödens trött och åker till Teneriffa för en veckas semester. Vart hon än kommer möts hon antingen av "fy vilken dålig mamma du är som lämnar man och barn!" eller "trevligt för dig!".
Hon skäms för att vara gift, eftersom hon inte tror på äktenskapet som så och hatar det som institution. Hon var på väg att skilja sig när barnet var ett halvår efter att ha varit lämnad med honom ensam eftersom mannen "måste jobba". Först när han varit pappaledig i 2 månader och förstod vad det innebar att ta hand om en liten bebis kunde de mötas igen. Men medan han applåderas för att ha tagit ut sin pappa-ledighet får hon skuldkänslor för att hon inte varit hemma mer.
På något vis bekräftar boken det jag misstänkt en längre tid: Vill du vara fri (eller leva jämställt) och lever i en relation får du kämpa så in i helvetet, varje timme varje dag!
Tanken gör mig livrädd, jag vill inte vill inte vill inte! Aldrig nånsin nånsin ska någon bestämma över mig, aldrig nånsin vill jag behöva böja mig för någon annans vilja eller anpassa mig efter någon. Aldrig nånsin vill jag ta hand om disken eftersom jag jobbar kortare dagar, aldrig aldrig städa undan någon annans kaffekoppar, hålla reda på någon annan överhuvudtaget! Jag VILL INTE! Så jag tänker inte!
Jag vägrar bli kär, för kär=tvåsamhet=anpassning. Vägrar! Och jag kan bli helt kallsvettig när jag tänker på att OM jag blir kär, då har jag plötsligt inget val längre.
Har du svårt att förstå hur jag menar? Lyssna på "Easy". Eller läs Bitterfittan, som visserligen har ett lyckligt slut, men tänk då efter hur man får kämpa för att komma dit, inte bara en gång, utan varje dag...
Och jag vill inte det.