mandelmann

Detta är ett väldigt personligt, lite argt och smått cyniskt inlägg, kombinerat med boktips.
När jag och mor var på Teneriffa i höstas köpte jag med mig Bitterfittan av Maria Sveland. Låg vid poolen och sträckläste, avbröt mig då och då för att dela med mig av visdomarna till mamma.

Idag passade jag på att njuta av solen och dyka ner i samma bok igen.

Mycket möjligt att Maria Sveland inte menat så här alls, men jag vill berätta hur jag känner det när jag läst denna.

Bokens huvudperson är 30-åriga Sara, en kvinna med bra jobb, man som vill leva jämställt och en son. Hon är dödens trött och åker till Teneriffa för en veckas semester. Vart hon än kommer möts hon antingen av "fy vilken dålig mamma du är som lämnar man och barn!" eller "trevligt för dig!". 

Hon skäms för att vara gift, eftersom hon inte tror på äktenskapet som så och hatar det som institution. Hon var på väg att skilja sig när barnet var ett halvår efter att ha varit lämnad med honom ensam eftersom mannen "måste jobba". Först när han varit pappaledig i 2 månader och förstod vad det innebar att ta hand om en liten bebis kunde de mötas igen. Men medan han applåderas för att ha tagit ut sin pappa-ledighet får hon skuldkänslor för att hon inte varit hemma mer.

På något vis bekräftar boken det jag misstänkt en längre tid: Vill du vara fri (eller leva jämställt) och lever i en relation får du kämpa så in i helvetet, varje timme varje dag!

Tanken gör mig livrädd, jag vill inte vill inte vill inte! Aldrig nånsin nånsin ska någon bestämma över mig, aldrig nånsin vill jag behöva böja mig för någon annans vilja eller anpassa mig efter någon. Aldrig nånsin vill jag ta hand om disken eftersom jag jobbar kortare dagar, aldrig aldrig städa undan någon annans kaffekoppar, hålla reda på någon annan överhuvudtaget! Jag VILL INTE! Så jag tänker inte!

Jag vägrar bli kär, för kär=tvåsamhet=anpassning. Vägrar! Och jag kan bli helt kallsvettig när jag tänker på att OM jag blir kär, då har jag plötsligt inget val längre. 

Har du svårt att förstå hur jag menar? Lyssna på "Easy". Eller läs Bitterfittan, som visserligen har ett lyckligt slut, men tänk då efter hur man får kämpa för att komma dit, inte bara en gång, utan varje dag...

Och jag vill inte det.

Hemkommen från Kolmårde-resa! Åh vad jag vill bli djurskötare. Fina fina djuren! Det både regnade och sken sol på oss när vi var där, lagom varmt med andra ord. Här kommer lite fin-fajna bildor!

 Denna Herr Björn var en riktig teaterapa! Han showade loss ordentligt och kastade bollar och slog kullerbyttor och allt möjligt!
 Detta är en dhole, eller (som det också kallas) asiatisk vildhund. Riktigt balla! Och stora! Som en labbe ungefär. Och de hade valpar, gullegull!
 För er som aldrig träffat en noshörning, de är stora! Fy sjutton!
 Denna sötnosen är en röd panda. Egentligen är de närmre släkt med tvättbjörnen än med pandan. Gölliga är de iaf!
 Zebror. Man kan tro att de är rätt så lika hästar, men nix! Man har månag gånger försökt tämja zebror, men det går inte. Något jag noterade var de stora öronen...
 Här är något till pappsi! Skulptur+trädgård! Detta överbevuxna tigeransikte fanns utanför ingången till tigrarnas hem.

Och vi asvlutar med lite bilder på mina nya favoriter, getter:
 Fröken get!

 Lillfisen get hade så söta små horn!

 Mor get med sina bebisar!

 Och en mycket lycklig Agnes med en söt liten geta-gris!

Och väl hemma idag tog jag en ridtur, då har lilla fru Rådjur i vår skog fått bebis! Ett litet kid som skutt-hoppade efter mammsi sin!

Vaknar kl 06.45 av att tlefonen ringer, så där konstant som bara kan betyda 2 saker- hästar på rymmen, eller att mamma vill något. Visade sig vara det senare, och hon ville påminna om att jag lovat att ta bilen till verksta'n kl. 07.00. Ops! Sagt och gjort, byta pyjamasbyxorna mot ett par mjukisbyxor (det är faktiskt lite skillnad...), in med Mandel i bilen (så man har nåt att göra medan man väntar) och racerfart till verkstaden! Kom fram 5 min för tidigt, till och med.

"Hur lång tid kommer det ta?" en försynt fråga... "2 timmar!" oj.

Jaha. Byn är trevlig, men där händer ju inte så mycket en torsdags morgon. Kolla i Hembygdsgården om deras kafé var öppet så man kunnat få sig en bit macka, men nä... Däremot, ett skjul! Kanske man skulle krypa ihop i ett hörn och sova lite? Hm. Väger fördelar (sova!) mot nackdelar (folk som ser mig kommer tro jag är en bag-lady, fast utan bag, och kankse ringa polis.). Nix! Det goda segrar och jag går en promenad med Massan istället. En promenad på 2 km. På tom mage. I backar. Mnpfh...

När promenaden är avklarad står skjulet där. Mm, kura ihop sig med Mandel som lilla skeden och värmekälla, ena armen som kudde och jackan som täcke... Heaven! Men nej, jag står fast! Tänk hur pinsamt det skulle vara om någon hittade mig där, faktiskt...

Gick bort till verksta'n, och halleluja, bilen var klar!

Hemåt hemåt! Väl där kurar jag ihop mig i min egen säng och sov en stund.

I morgon bär det av mot mammas 50-årspresent, Kolmården! Jippie! Nyfödda bebisar, av den söta sorten, dvs djurbebisar.

Mandel och resten av vår vilda flock ska inkvarteras på pensionat. Shit pomm fritt! Så idag ska jag packa till mig, rätt så lätt, men också till Mandel! Säng, råtta, mat, kanske ska slänga med mina pyjamasbyxor så något luktar mamma, tjena tjena, ja vad packar man egentligen första gången bebisen ska sova borta själv??

Mandel gjorde igår debut på "Barn med hund"! Lånade ut mitt lilla hjärta till Ted, som var jätteduktig!

De tränade tillsammans i en halvtimme och sedan in i ringen. Där gjorde de precis som de skulle och vann: rosett, tuggben, kexchoklad och reflex! Grattis!

 

Duktiga duktiga!