mandelmann

Mandel! Roligt nästan jämt!

'Cause "why in the world would anybody put chains on me?"

Detta är ett väldigt personligt, lite argt och smått cyniskt inlägg, kombinerat med boktips.
När jag och mor var på Teneriffa i höstas köpte jag med mig Bitterfittan av Maria Sveland. Låg vid poolen och sträckläste, avbröt mig då och då för att dela med mig av visdomarna till mamma.

Idag passade jag på att njuta av solen och dyka ner i samma bok igen.

Mycket möjligt att Maria Sveland inte menat så här alls, men jag vill berätta hur jag känner det när jag läst denna.

Bokens huvudperson är 30-åriga Sara, en kvinna med bra jobb, man som vill leva jämställt och en son. Hon är dödens trött och åker till Teneriffa för en veckas semester. Vart hon än kommer möts hon antingen av "fy vilken dålig mamma du är som lämnar man och barn!" eller "trevligt för dig!". 

Hon skäms för att vara gift, eftersom hon inte tror på äktenskapet som så och hatar det som institution. Hon var på väg att skilja sig när barnet var ett halvår efter att ha varit lämnad med honom ensam eftersom mannen "måste jobba". Först när han varit pappaledig i 2 månader och förstod vad det innebar att ta hand om en liten bebis kunde de mötas igen. Men medan han applåderas för att ha tagit ut sin pappa-ledighet får hon skuldkänslor för att hon inte varit hemma mer.

På något vis bekräftar boken det jag misstänkt en längre tid: Vill du vara fri (eller leva jämställt) och lever i en relation får du kämpa så in i helvetet, varje timme varje dag!

Tanken gör mig livrädd, jag vill inte vill inte vill inte! Aldrig nånsin nånsin ska någon bestämma över mig, aldrig nånsin vill jag behöva böja mig för någon annans vilja eller anpassa mig efter någon. Aldrig nånsin vill jag ta hand om disken eftersom jag jobbar kortare dagar, aldrig aldrig städa undan någon annans kaffekoppar, hålla reda på någon annan överhuvudtaget! Jag VILL INTE! Så jag tänker inte!

Jag vägrar bli kär, för kär=tvåsamhet=anpassning. Vägrar! Och jag kan bli helt kallsvettig när jag tänker på att OM jag blir kär, då har jag plötsligt inget val längre. 

Har du svårt att förstå hur jag menar? Lyssna på "Easy". Eller läs Bitterfittan, som visserligen har ett lyckligt slut, men tänk då efter hur man får kämpa för att komma dit, inte bara en gång, utan varje dag...

Och jag vill inte det.
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Chris
skriven :

Oj, det låter ju hur jobbigt som helst! =) Kämpa varje timme varje dag...???
Det beror kanske vad man tycker att jämställdhet är?! För mig är jämställdhet att man respekterar och uppskattar varandra. Att man jobbar lika mycket så att man har lika mycket "fritid", "hobbytid" eller vad man vill kalla det om man delar lika på inkomsterna. Jag måste nog säga att jag aldrig har upplevt det som någon kamp. I mina förhållanden har vi delat upp "arbetet" så att man gör det som man tycker är roligast och de delar som båda tycker är tråkigt delar man på....? Jag har nog missat något men för mig har det aldrig kännt som någon kamp utan mer som att man hittar en person som man har en gemensam strävan och dröm med!
Jag tycker inte att du skall ge upp det här med tvåsamheten för det kan faktiskt vara helt fantastiskt!