Något jag aldrig slutas förundras över är vad folk gör. Vi driver som bekant ett företag på gården. Enligt vissa betyder det att vi har öppet (och är glada över att folk hör av sig!) dygnet runt, alla dagar!
Här kommer några guldkorn:
Igår var det final i Let's Dance, pärona var överfötjusta och vi samlades alla och hejade på Anton Hysén (sidetrack: kan inte någon snälla få honom hetero??). Tills... Knack knack! "Jaha, hej?" Två töser cirkus 13 står utanför dörren. Klockan är alltså halv nio. "Jo vi undrar om vi kan rida i morgon?" "ööh, alltså... Nä, vi har tyvärr inga ridningar i helgen." Flickorna tackar för sig och försvinner. 20 min senare... Knack knack. Öppnar för medelålders kvinna. "Hej hej, mina flickor var här tidigare." "Ja?" "Ja vi bor här i närheten och undrar om dom kan få komma och rida i morgon?" "Nej, som sagt, inga ridningar i helgen!" "Okej, okej, kan vi höra av oss en annan dag då?" Visst visst. Seriöst, kl 9 en fredagkväll??
Påskafton, eftermiddag/kväll: Vi samlas runt bordet som står dukat när det knackar på dörren. 2 kvinnor runt 40 är på besök hos sina pappa över påsken och han bor i närheten och nu undrar dom om dom kan få titta i affären? Påskafton! Men okej, vi öppnar. Efter en halvtimme tackar dom för sig och går, utan att ha handlat något...
Och en personlig favorit:
Ute på tur med 4 kvinnor runt 50, alla ridvana. En av dem rider fram till mig och säger att hon har mens och har blött genom tampongen. Okej, ja vi stannar snart så då kan du byta. Nänä, hon har ingen med sig. Rider vi möjligtvis förbi en affär? Ööh, nää, asså, vi är ju ute i skogen? Varpå kvinnan (kom ihåg att hon är 50 år gammal!) utbrister: "Oj då! Vad gör VI åt det?" Ehe! JAG tänker då inte göra något åt det!! Nog för att jag är service-minded, men där ungefär går gränsen!